Varför “vacker” är ett kidnappat ord

Ordet vacker är för mig en känsla.

Ett fritt ord. Ett levande ord.

Ett ord som aldrig var menat att ramas in eller begränsas.

Det är ett adjektiv som beskriver något vi känner.

En vacker soluppgång. En vacker utsikt. En vacker handling. En vacker tanke.

Vi säger det ofta utan att reflektera. Utan att väga det.

Det bara kommer, när känslan finns där. Inte sant?

Men när ordet riktas mot oss själva då händer något annat.

Plötsligt blir det smalt och hårt. .Plötsligt finns det regler.

Som att ordet inte längre är ett vänligt ord.

Som att det måste förtjänas. Uppnås. Bevisas.

Och någonstans där har ordet blivit mindre än vad det var från början.

För vi har lärt oss att koppla det till något specifikt.

Till ideal. Till perfektion. Till en punkt långt bort från oss som vi förväntas försöka nå.

Och det är inte konstigt att det skaver illa.

När ett enda ord kan bära känslan av att inte räcka till.

Och kanske är det inte så konstigt att ordet får så mycket kraft – när det vi ser i spegeln så ofta färgas av något djupare.

Den där inre bilden av oss själva som påverkar mer än vi tror.

Men vacker var aldrig menat som en form.

Det var aldrig en kropp. Aldrig ett ansikte. Aldrig något som kan mätas eller jämföras.

Vacker är något som rör sig, som lever.

Som känns. Som berör.

Det finns i energin vi bär med oss. I värmen vi lämnar efter oss.

I hur vi möter människor. I hur vi ser dem.

I hur vi lever våra liv.

Det finns i skrattet som inte hålls tillbaka .I närvaron i en kram. I förståelsen i en blick.

Vacker är inte något du blir när du förändrar ditt yttre.

Det är något som får mer plats när du slutar hålla tillbaka.

När du släpper energin inom dig fri.

Mer plats. Mer närvaro. Mer liv.

Vacker är hon som lever i sanning med sig själv.

Som vågar stå kvar i det som känns. Som står stadig i sin egen riktning.

Som inte hela tiden justerar sig efter andras blickar utan vet sitt värde utan att be om tillåtelse.

Hon som ser människor. Inte ytor.

Och samtidigt är det lätt att förstå varför ordet har blivit som det blivit.

För det är en smart konstruktion.

Att ta något fritt och levande och göra det smalt och krävande.

Att skapa en bild av att vacker är en plats. Ett mål.

Något man vill sträva mot.

För då finns det alltid något att sakna. Alltid något att försöka nå.

Och då finns det också alltid något att sälja.

Löften. Produkter. Förväntningar.

Allt riktat mot samma punkt:

det tomma löftet om att bli vacker.

Men vacker var aldrig något du skulle bli.

Det är något du redan bär.

Och kanske är det just där det skaver som mest.

Att det inte handlar om att lägga till mer utan om att släppa taget.

Släppa taget om bilden. Om normen. Om kraven. Om jämförelsen.

Och låta det som redan finns där få ta mer plats.

Mer plats. Mer värme. Mer du.

Ditt vackra.

I mötena här blir det ofta tydligt hur relationen till just ordet Vacker påverkar hur vi ser på oss själva.

Men också vad som händer när den bilden börjar skifta. Inifrån.

Vill du läsa mer om hur en boudoirfotografering kan bli en del av det skiftet kan du göra det här: https://www.annalenaakerstedt.com/boudoir