Din inre spegelbild formar mer än du tror

Hur vi ser på oss själva, vilket värde vi sätter på oss själva och vår inre bild,

formar så mycket mer av våra liv än vi kanske tänker på.

För vi är biologiskt skapade för att söka trygghet.

Det som är bekant. Det vi känner igen.

Inte det vi känner igen är inte alltid det som är bra för oss.

Som att leva i en grotta.

En plats där vi vet hur varje vägg ser ut. Vi vet hur det känns att vara där.

Och på ett plan är den trygg.

Inte för att den ger oss glädje - utan mer för att den är vad vi vet.

Samtidigt finns en längtan efter det som är utanför den där grottan.

En klar, men viskande, känsla av att det måste finnas något mer. Något annat.

Men om vi inte bär en inre bild av oss själva som berättar att vi är värda att kliva utanför grottan– att vi klarar av att möta det vi inte vet, det nya, och att vi är trygga i att vi kan ta oss igenom det vi möter där – då kommer vi inte ta oss särskilt långt utanför den.

Grottan är såklart metaforisk i det här sammanhanget.

Men det är en metafor som rymmer mycket.

Den kan vara:

vilket jobb vi väljer, vilken partner vi stannar hos, vilket beteende vi tolererar, vad vi vågar utforska i livet, vem vi tillåter oss att vara

utåt och inåt

För om vi håller med dem som vill hålla oss små & som trycker oss tillbaka

-som berättar att vi inte kan, inte får, inte ska, inte hör hemma

då kommer vi inte lyfta oss själva förbi, över och vidare.

Inte för att vi saknar längtan.

Utan för att vi har lärt oss att inte lita på den.

Att den är farlig, löjlig, orealistisk, omöjlig...

Och då stannar vi kvar.

I sammanhang. I relationer. I versioner av oss själva

som egentligen inte är hela vi. Den vi kan vara och vill få bli.

Vi kommer inte våga vara den första.

Den som bryter ny mark och provar en annan väg.

Inte i vår familj. Inte i vår omgivning.

Inte astronaut. Inte guldsmed. Inte kemist. Inte bonde. Inte poet.

Vi kommer inte boka resan.

Inte runt jorden. Inte till Italien. Inte till Peru. Kanske inte ens till Haparanda.

Och inte för att vi inte vill.

Utan för att vi håller med röster som ifrågasätter vad det ska vara bra för.

Vi klipper inte håret. Vi färgar det inte. Vi låter det inte vara som det är.

Vi provar inte.

Inte för att vi inte vill –utan för att vi har lärt oss att stanna i det som är accepterat.

Och där blir det tydligt:

Vår inre bild blir den som formar spegelbilden av livet vi lever.

Och den har väldigt lite att göra med hur vår kropp ser ut.

Hur vår kropp ser ut formas oftare av just den inre spegelbilden. Framför allt hur den mår.

Den inre spegelbilden formas av något annat.

Av hur fritt vår inre röst får röra sig i oss.

Av hur mycket vi litar på den. Av hur mycket plats vi låter den ta.

Det är också något som blir väldigt tydligt i mötena här.

Hur den inre spegelbilden påverkar hur någon rör sig i rummet.

Hur hon håller sig. Hur hon pratar om sig själv. Hur hon tvekar.

Söker bekräftelse och släpper taget växelvis. Skiftet. Rörelsen.

Och hur det ibland bara krävs något litet, ett osynligt skifte, för att något ska börja förändras.

Inte genom att bli någon annan.

Utan genom att få uppleva sig själv på ett nytt sätt.

Genom att tillåta sig själv en annan känsla och en större värld av möjligheter.

När kroppen får registrera att det finns fler sätt att vara än det som varit det invanda.

Det är där rörelsen börjar. Det är där grottan förlorar sitt grepp och sin kraft.

Inte utifrån. Utan inifrån.

Och en boudoirfotografering kan ibland bli en just sådan plats - där en känsla får vakna, som gör grottans röst svag och den inre den allra klaraste.

Vill du läsa mer om hur en boudoirfotografering hos mig går till kan du göra det här: https://www.annalenaakerstedt.com/boudoir